Varför är inte ja värd en ny chans?
detta här nedan är bara en massa strunt. tankat som ja har behövt ventilera lite...
jag förösker. jag försöker verkligen. att bli en bättre människa och hitta mej sj. tänkte att ja måste förklara för mej sj. här. svart på vitt. och att folk som kanske läser detta får en inblick i hur ja igentligen är.
jag är innerst inne en av dom snällaste personer du kan träffa på. Jag ställer upp i ur o skur för dom som av någon anl finns i min närmaste krätts. o den närmaste krätts innebär snarare mitt liv. om du av någon anl finns med i mitt liv så finns ja där till ja inte lever längre. jag vill och menar alltid väl. jag försöker planera för att allt ska bli så bra som möjligt, både för mig och andra. mest för andra.
jag är en riktig planerings människa och kommer nog alltid att vara en människa som måste planera. har dock lugnat mej en del med tiden. speciellt nu när ja fick min fasta tjänst så är en stor psykisk bit borta. men det där med planering går i generna :P
varför ja varit tvungen o planerat så otroligt är oxå för att jag har haft ett mycke krävande jobb. jag hade vikt mitt liv åt jobbet. ja ville jobba, ja ville komma någon stans i livet. o ja visste att om ja jobba hårt nu så kan ja njuta av livet senare. jag är ju inte gammal men kunde ana att detta med jobb skulle lösa sig i ung ålder. och dä har dä gjort. men ja har gått saka så mycke. eriks o min rellation blev hårt påfrestande. speciellt när han inte förstod min sitation och min syn på jobb. han hade ju jobb. han har ett jätte bra jobb, va hade han att oroa sig över? trots att ja förklara vilken typ av jobb ja har o vilken sitation ja sitter i så va dä så svårt. va skulle man göra när man va kär upp öer öronen medan den man gick o tänkte på hela veckorna fanns i en annan del av sverige. o när han väl kom hem på heögerna, ja, då va ja tvungen o jobba. vi har absolut inte haft dom bästa förutsättningarna, men ja såg framåt, jag såg att snart ordnar sig allt. varför har dä inte gjort dä???
jag är en kärnfamlijare. äktenskap är något ja värderar högt upp i mitt liv. att gifta sig och leva tillsammans tills döden skilljer oss åt tycker ja absolut inte är någon konstigt. jag har alltid sagt att ja ska ja barn när ja ä 30. o innan ja ska ha barn vill ja ha ett fast jobb, jag ska ha en hund innan, jag ska ha roligt med corazon innan, ja ska bo i hus. jag hade allt detta. så min längtan efter en liten har bara kommit mer o mer. jag hade tänkt om.
jag gläds så åt alla som får barn. man ser verkligen lyckan i deras aniskten. så lite värdelös känner man sig när man är tvungen o sitta här, i nått som ja sover, äter o duschar i, jag kan inte kalla dä mitt hem, helt sj. dä va ju på väg o inte bara vara så...
jag är en person som har humör, temprament. har alltid haft o kommer alltid att ha. det är en del av den ja är. Ja känner mej som ett fux sto eller en liten terrier. jävligt bittsk, har en egen vilja till 1000 och en aning svårförstådd, men, kommer du underfund med hur ja fungerar och kan acceptera mig så finns dä inte ord för hur trogen o snäll ja är.
så många gånger ja fått telefon samtal mitt i natten o ja ska upp o börja jobba kl 7, -snäll, kan du komma o hämta mej på krogen. klart ja gör dä.
så ofta ja låg o sov och nattjobbet ringer mitt i natten eller precis när man börjar vi 21 om ja kan komma direkt o jobba. självklart gör ja dä.
sanning är högt upp på min lista. jag litar absolut inte på människor. inte förens dom bevisat motsattsen. ja vill tro gott om alla men har insett att dä går inte. jag blir bara besviken, sårad och jätte ledsen. jag har absolut inga förutfattade meningar om folk, men ja har häller inga possetiva förhoppningar om folk ja träffar första gången. och förtsa mötet med en ny människa är även dä starkaste mötet. det är då man får dom första intrycken av hur en person är och dom intycken är svåra att ändra på till en början.
folk har varit fula mot mej och behandlat mig som skit, så ja, jag har taggarna utåt. men det är bara aför att skydda mej sj. tycker ju att det är rätt jobbigt att bli ledsen o sårad. trotts detta ger ja alltid både andra, tredje o fjärde chanser igen. varför är inte dä ömsesidigt? varför får inte ja en andra chans? jag ä faktiskt bara människa oxå, precis som du. varför är inte ja värd en ny chans???
i veckan blev ja 23 år. vilken jävla ålder. värst är ju att ja inte känner mej som dä. känner mej mycke äldre. har alltid haft äldre vänner och alltid umgåtts med äldre. så ja har lite svårt att anpassa mej till dom som ä lika gamla som mej. för ja, ja känner och ser stor skillnad! därför blir ja så förvirrad när gamla klasskamrater idag är 2 barnsförälder.
ja är en drömmande männsika. jag kan sitta o fantisera o drömma mej bort för stunden. jag är så gald o stolt över va ja har i livet samtidigt som ja chippar efter luft efter allt ja förlorat o missat. för ja kan inte förstå hur ja ger andra människor nya chanser men att sj aldrig få dä.
såna här frågor kan ja grubbla mej grå på. vad är det ja inte gör som alla andra gör för att få nya chanser? tycker ju att ja sköter mej. ja sköter mitt jobb, tar hand om mina djur på bästa sätt, sätter aldrig mej sj först snarare sist, du kan ringa när som hällst, vart som hällst o hur som hällst, ja finns alltid här.
är det den här meningen ja har i livet. att finnas för alla andra och att sj aldrig få dä man drömmer om? ja kan ta att ja ska göra livet lättare, bättre, tryggare osv för andra människor för då vet ja att ja gör nytta och att andra mår bra. men ja sj då?
jag mår helt ärligt illa för stunden och blir berörd var gång ja hör ambulansen ila fram. är det någon ja känner som råkat illa ut? om inte dä så är det någon som gjort dä. så ledsamt.
jobbet ja har har verkligen satt sin prägel på mej. jag har blivit medvetden om att man måste ta vara på dä man har, dock har ju ja inget, för snart kan dä vara försent. jag vill sända en tanke till en arbetkamrats familj och vänner. våran älskade kamrat hann bara gå i pension inna tråkigheterna började och nu ett år senare finns du inte i livet med oss längre. jag kommer aldrig sluta tycka livet är orättvist. dock tror ja att allt sker av en anledning. men fortfarande jävligt orättvist.
va ja hatar ovishet. är nog för att ja är fruktansvärt nyfiken samtidigt som ja vill kunna planera :P
ja kan se mig sj sitta på en milslång strand vid havet och bara sitta. bara sitta. sitta i sanden och bara drömma. eller ja, inte drömma om något speciellt utan bara vara på en plats men att inte vara närvarande i sinnet. tråkigheter gör sig inte lika lätt påminnda då. så nu ska ja försöka drömma mig bort till stranden, där sinnet är på semester. ja kanske finner en tråd som kan leda mig tillvarför ja inte är värd en ny chans...
Love S
jag förösker. jag försöker verkligen. att bli en bättre människa och hitta mej sj. tänkte att ja måste förklara för mej sj. här. svart på vitt. och att folk som kanske läser detta får en inblick i hur ja igentligen är.
jag är innerst inne en av dom snällaste personer du kan träffa på. Jag ställer upp i ur o skur för dom som av någon anl finns i min närmaste krätts. o den närmaste krätts innebär snarare mitt liv. om du av någon anl finns med i mitt liv så finns ja där till ja inte lever längre. jag vill och menar alltid väl. jag försöker planera för att allt ska bli så bra som möjligt, både för mig och andra. mest för andra.
jag är en riktig planerings människa och kommer nog alltid att vara en människa som måste planera. har dock lugnat mej en del med tiden. speciellt nu när ja fick min fasta tjänst så är en stor psykisk bit borta. men det där med planering går i generna :P
varför ja varit tvungen o planerat så otroligt är oxå för att jag har haft ett mycke krävande jobb. jag hade vikt mitt liv åt jobbet. ja ville jobba, ja ville komma någon stans i livet. o ja visste att om ja jobba hårt nu så kan ja njuta av livet senare. jag är ju inte gammal men kunde ana att detta med jobb skulle lösa sig i ung ålder. och dä har dä gjort. men ja har gått saka så mycke. eriks o min rellation blev hårt påfrestande. speciellt när han inte förstod min sitation och min syn på jobb. han hade ju jobb. han har ett jätte bra jobb, va hade han att oroa sig över? trots att ja förklara vilken typ av jobb ja har o vilken sitation ja sitter i så va dä så svårt. va skulle man göra när man va kär upp öer öronen medan den man gick o tänkte på hela veckorna fanns i en annan del av sverige. o när han väl kom hem på heögerna, ja, då va ja tvungen o jobba. vi har absolut inte haft dom bästa förutsättningarna, men ja såg framåt, jag såg att snart ordnar sig allt. varför har dä inte gjort dä???
jag är en kärnfamlijare. äktenskap är något ja värderar högt upp i mitt liv. att gifta sig och leva tillsammans tills döden skilljer oss åt tycker ja absolut inte är någon konstigt. jag har alltid sagt att ja ska ja barn när ja ä 30. o innan ja ska ha barn vill ja ha ett fast jobb, jag ska ha en hund innan, jag ska ha roligt med corazon innan, ja ska bo i hus. jag hade allt detta. så min längtan efter en liten har bara kommit mer o mer. jag hade tänkt om.
jag gläds så åt alla som får barn. man ser verkligen lyckan i deras aniskten. så lite värdelös känner man sig när man är tvungen o sitta här, i nått som ja sover, äter o duschar i, jag kan inte kalla dä mitt hem, helt sj. dä va ju på väg o inte bara vara så...
jag är en person som har humör, temprament. har alltid haft o kommer alltid att ha. det är en del av den ja är. Ja känner mej som ett fux sto eller en liten terrier. jävligt bittsk, har en egen vilja till 1000 och en aning svårförstådd, men, kommer du underfund med hur ja fungerar och kan acceptera mig så finns dä inte ord för hur trogen o snäll ja är.
så många gånger ja fått telefon samtal mitt i natten o ja ska upp o börja jobba kl 7, -snäll, kan du komma o hämta mej på krogen. klart ja gör dä.
så ofta ja låg o sov och nattjobbet ringer mitt i natten eller precis när man börjar vi 21 om ja kan komma direkt o jobba. självklart gör ja dä.
sanning är högt upp på min lista. jag litar absolut inte på människor. inte förens dom bevisat motsattsen. ja vill tro gott om alla men har insett att dä går inte. jag blir bara besviken, sårad och jätte ledsen. jag har absolut inga förutfattade meningar om folk, men ja har häller inga possetiva förhoppningar om folk ja träffar första gången. och förtsa mötet med en ny människa är även dä starkaste mötet. det är då man får dom första intrycken av hur en person är och dom intycken är svåra att ändra på till en början.
folk har varit fula mot mej och behandlat mig som skit, så ja, jag har taggarna utåt. men det är bara aför att skydda mej sj. tycker ju att det är rätt jobbigt att bli ledsen o sårad. trotts detta ger ja alltid både andra, tredje o fjärde chanser igen. varför är inte dä ömsesidigt? varför får inte ja en andra chans? jag ä faktiskt bara människa oxå, precis som du. varför är inte ja värd en ny chans???
i veckan blev ja 23 år. vilken jävla ålder. värst är ju att ja inte känner mej som dä. känner mej mycke äldre. har alltid haft äldre vänner och alltid umgåtts med äldre. så ja har lite svårt att anpassa mej till dom som ä lika gamla som mej. för ja, ja känner och ser stor skillnad! därför blir ja så förvirrad när gamla klasskamrater idag är 2 barnsförälder.
ja är en drömmande männsika. jag kan sitta o fantisera o drömma mej bort för stunden. jag är så gald o stolt över va ja har i livet samtidigt som ja chippar efter luft efter allt ja förlorat o missat. för ja kan inte förstå hur ja ger andra människor nya chanser men att sj aldrig få dä.
såna här frågor kan ja grubbla mej grå på. vad är det ja inte gör som alla andra gör för att få nya chanser? tycker ju att ja sköter mej. ja sköter mitt jobb, tar hand om mina djur på bästa sätt, sätter aldrig mej sj först snarare sist, du kan ringa när som hällst, vart som hällst o hur som hällst, ja finns alltid här.
är det den här meningen ja har i livet. att finnas för alla andra och att sj aldrig få dä man drömmer om? ja kan ta att ja ska göra livet lättare, bättre, tryggare osv för andra människor för då vet ja att ja gör nytta och att andra mår bra. men ja sj då?
jag mår helt ärligt illa för stunden och blir berörd var gång ja hör ambulansen ila fram. är det någon ja känner som råkat illa ut? om inte dä så är det någon som gjort dä. så ledsamt.
jobbet ja har har verkligen satt sin prägel på mej. jag har blivit medvetden om att man måste ta vara på dä man har, dock har ju ja inget, för snart kan dä vara försent. jag vill sända en tanke till en arbetkamrats familj och vänner. våran älskade kamrat hann bara gå i pension inna tråkigheterna började och nu ett år senare finns du inte i livet med oss längre. jag kommer aldrig sluta tycka livet är orättvist. dock tror ja att allt sker av en anledning. men fortfarande jävligt orättvist.
va ja hatar ovishet. är nog för att ja är fruktansvärt nyfiken samtidigt som ja vill kunna planera :P
ja kan se mig sj sitta på en milslång strand vid havet och bara sitta. bara sitta. sitta i sanden och bara drömma. eller ja, inte drömma om något speciellt utan bara vara på en plats men att inte vara närvarande i sinnet. tråkigheter gör sig inte lika lätt påminnda då. så nu ska ja försöka drömma mig bort till stranden, där sinnet är på semester. ja kanske finner en tråd som kan leda mig tillvarför ja inte är värd en ny chans...
Love S
Kommentarer
Trackback
